Ibland måste man se bakåt för att förstå vår egen tid…

Under många år gav Västergötlands Ishockeyförbund och andra specialförbund årligen ut en spelkalender eller tävlingskalender.

 

 

 

 

I den fanns tävlingsbestämmelser, spelordning, deltagande föreningar, funktionärer
och annan information, som rörde sporten. Idag hittar man detta på nätet.

Självklart billigare och aktuellare men inte så lätthanterligt för den som vill
söka fakta bakåt i tiden.
I min hand har jag Västergötlands Ishockeyförbund från år 1956.
Det var ungefär vid den tiden, som jag själv om ung kom i kontakt med sporten. Sedan skulle följa många kalendrar och år främst från domarhorisont. Sista kalendern i min ägo är från år 2006.

Att göra en jämförelse mellan åren blir för mig rena nostalgitrippen.
Vilken utveckling vi fått vara med om!

 

Antal föreningar tillhörande VIF.

År 1956 var 40 st föreningar anslutna. 28 av dessa deltog i seriespel.
Ishockey utövades på 50-talet nästan  på varje ort. I Borås, Falköping, Skövde, Trollhättan,Vänersborg fanns två föreningar med ishockey på programmet. 

Men ishockey spelades även i t.ex.
Gullspång, Hova, Limmared, Fritsla, Emtunga, Naum, Mölltorp, Forsvik,
Älgarås med många fler orter.

Under följande årtionden skedde en snabb utveckling genom tillkomsten av konstisbanor, ishallar, utbildning och inte minst kom pengar in i sporten. Detta ändrade förutsättningarna helt men på bekostnad av de små.

År 2006 fanns 27 föreningar upptagna i kalenderns föreningsregister, varav sju vilande. Dessutom hade fem inlineföreningar tillkommit.

 Seriespel.

År 1956 fanns i distriktet 2 div.III-serier, 2 i div.IV och 4 i div.V.
Dessutom DM-spel för seniorer och juniorer. 

Eftersom det var naturis som gällde, så lottades serierna i två omgångar,
med start i januari.
Omgång 1 skulle färdigspelas innan omgång 2 startade.
I div. V blev det totalt 6-10 seriematcher. Spel utomhus, osäkra väder-
förhållanden, isbrist krävde särbestämmeler om t.ex. en måldomare och
en tidtagare från varje förening, snöskottning på domarens begäran,
inställande av match. Arrangerande förening var skyldig att tillhandahålla omklädningsrum för gästande spelare och domare. Detta skulle vara väl
uppvärmt och om möjligt ha dusch.

År 2006 deltog 20 föreningar i distriktet i seriespel för herr, dam,
junior och ungdom. Med nya förutsättningar medgav detta seriespel
av en helt annan omfattning.

 Domare.

År 1955-56 fanns I Västergötland 11 förbundsdomare och 29 med distriktslegitimation. Bland dessa fanns kända namn som Gösta Blomgren,
Hjalmar Lindstrand, Curt Liedberg och Nils Lassas. Många dömde även i
andra lagsporter. Kanske var det inte alltid så lätt atthålla isär reglerna
i respektive sport. Det lär ha förekommit att någon dömde hörna i ishockey.
Kanske en skröna?

År 2006 fanns 71 distriktsdomare upptagna i distriktets domarregister
för att klara av serieverksamheten.

 Domararvoden.

År 1956 var domararvodet 10 kr i västgötaserierna och DM vid match på egen ort. Vid match på annan ort (över 20 km) tillkom traktamente på 5 kr.
För resa gällde 3:e klass.

Domarna var skyldiga att omedelbart efter spelad match insända dels domarrapport och dels lagrapport från lagledarna. Särskilt påpekades att rapporterna inte
fick insändas i öppet brev, utan kuvertet skulle vara förseglat.
Även med den tidens penningvärde kan domarna knappast beskyllas ha dömt för pengarnas skull.

År 2006 fanns i distriktet både 3- och 2-domarsystem. Matcharvodet varierade
från 440 kr till 620 kr  för huvuddomare och mellan 210-325 linjedomare på
senior och juniornivå. Där tillkom reseersättning, ev. förlorad arbetsförtjänst och restidsersättning.

 

Spelregler.

Många ändringar har gjorts eller framtvingats mellan de aktuella åren. I
nte minst vad gäller material som klubbor, hjälm, skydd.
Straffen har differentieras och skärpts.
Regelkunskapen var kanske 1956 inte den bästa varken hos spelare eller ledare.
Efterhand lärde vi oss termer som elbowing, boarding, crosschecking och icing. 

År 1955-56 fick tolv spelare inkl. reservmålvakt deltaga per match.
Detta ändrades till femton säsongen 1956-57.
Värt att märka är, att pucken fick spelas till medspelare inom den egna zonen eller bakom den röda mittlinjen.

 

Mitt perspektiv.

Det finns säkerligen mycket mer att säga om västgötahockeyns utveckling
mellan de aktuella åren. Jag är glad och tacksam över att ha fått vara med på den ”resan”.
Min största beundran och tacksamhet går dock till de ”föreningshjältar”, som i västgötahockeyns barndom ideellt av intresse skaffade material, byggde
rinkar, spolade upp is, skaffade utrustning och matchdräkter, skötte matchtillsättning, skjutsade spelare och engagerade sig i allt.

Värdet av deras insatser kan inte nog framhållas.